Fandombloggen

I går kväll var första tillfället på vår lilla skrivarkurs. Det var ok, ganska kul, fast inte lika mycket som den förra. Jag hade oroat mig ganska mycket för den första övningen, men det visade sig vara i onödan. (Vi skulle skriva ut en sida från en bok som påverkat oss på något sätt. Men jag har ju läst sen jag var tre och skrivit nästan lika länge, så nästan allt jag har läst har påverkat mig.) Det gick i alla fall bra.

Vad som inte var fullt så kul var att av femton möjliga kursdeltagare (som gick förra kursen), hade bara sex anmält sig och inte mer än fyra dök till slut upp. Vi vet inte vad som hände med de två andra. Ja, ja, jag väntar mig aldrig så mycket av den här staden.

Våra försök att starta en författargrupp har misslyckats. Bara en person utanför vår familj visade något intresse. Ingen har tid eller lust att vara med i en författargrupp. :/

Under årens lopp har jag haft bokstavligt talat tusentals läsare, men av dem, har nästan ingen lämnat en kommentar. Av de här få personerna, har några få gett mig väldigt positiv feedback. Frågan är, varför kommenterar inte fler av mina läsare? På sista tiden har jag kommit fram till att de flesta inte tycker om det jag skriver. En annan anledning kan vara att de tycker jag skriver för långa berättelser. En del kanske faktiskt gillar mina berättelser, men är för lata eller inte bryr sig tillräckligt mycket för att kommentera. Men även om det här är bidragande faktorer, kan jag bara dra slutsatsen att det jag skriver inte är omtyckt av särskilt många människor.

Det är nedslående, för jag skriver ju inte så här bara för att jag inte kan bättre, fast det kanske är en del av sanningen, det måste jag vara beredd på, men för att jag faktiskt tycker om den här typen av berättelser. Det är vad jag föredrar att läsa. Jag skulle läsa ännu mer liknande saker, om det fanns, och det gör det ibland. De böcker jag köper är ofta okända för den stora läsande allmänheten, fast jag läser ganska vanliga genrer och undergenrer – deckare, spänning, fantasy, historiskt.

Det finns inte mycket jag kan göra åt mina berättelsers popularitet, eller snarare brist på detsamma. Men jag vet i alla fall en sak: Jag tänker fortsätta skriva det jag tycker om att läsa. Om ingen annan tycker om det, så ok. Det kan jag leva med. Jag har faktiskt aldrig väntat mig något annat. Hoppats, men inte väntat mig.

Eftersom jag skriver historiska berättelser, började jag undra var gränsen går. Vad är en historisk berättelse? När det gäller fanfiction, antar jag att det beror på vilken tid fandomet utspelar sig i, men frågan kvarstår. Vid vilken tidpunkt blir något historiskt?

Det finns säkert flera olika sätt att se på saken. Bland annat beror det säkert på hur gammal du är. Här är ett exempel: för ett antal år sen gick den amerikanska tv-serien Drömmarnas tid. Jag försökte övertala min mamma att titta på den också. Hon sa nej. Men, insisterade jag, den är historisk. Nej, det är den inte, sa hon.

När det gäller mitt eget skrivande har jag bestämt mig för att betrakta en berättelse som utspelar sig på 1980-talet är historisk, men en som utspelar sig på 1990-talet är det inte. Om några år kanske det ändrar sig, men just nu är det min avgränsning. Jag har visserligen minnen från 1980-talet, men jag säger ändå att den är historisk. Det hände ju för så länge sen.

Håller du med? Vad är din definition av en historisk berättelse (tv-serier, filmer osv)?

Jag lyckades äntligen avsluta en originalberättelse. Om jag bara kunde skriva varje dag (eller snarare natt) skulle jag känna mig mycket bättre. Jag önskar bara att jag kunde komma igång med min roman. Varför är det så svårt? Jag antar att jag är rädd att förstöra det jag redan har skrivit. Allt jag behöver är att komma in i historien igen. Ett par meningar för att komma i rätt stämning. I vanliga fall brukar jag kunna komma på något mycket fortare. Jag är rädd att om jag inte blir klar snart kommer det aldrig att hända. Det blir bara meningslöst.

Det här är inget nytt, det vet jag, men jag tycker det är rätt intressant att drömmar kan inspirera skönlitteratur.

För mig har det här hänt några gånger redan. En gång var det en fruktansvärd mardröm (som antagligen inte skulle låta fullt så skrämmande om jag berättade vad den handlade om) som blev en skräcknovell (faktiskt ganska ovanligt för mig, eftersom jag varken läser eller skriver skräck i vanliga fall).

När jag tänker efter tror jag att de flesta av mina idéer som bygger på drömmar är mardrömmar eller i alla fall rätt skrämmande. En anledning till att de här drömmarna blir kvar, är väl att jag har lättare att minnas någon sånt.

Å andra sidan har jag drömt något som inte var mer en en scen (åtminstone när jag vaknade), men den enda scenen blev en fantasyberättelse. Jag kommer fortfarande ihåg hur det kändes att vara “där” – där jag såg den här scenen. Tyvärr lyckades jag inte helt med att baka in allt det i novellen, men jag blev ändå ganska nöjd med den.

I går kväll var jag på det sista mötet i vår skrivarcirkel. Det var jättekul, men det kändes lite sorgligt också, för att det är allra sista gången. Vi hade så kul tillsammans. Fram tills samma eftermiddag var jag inte ens säker på att jag skulle gå, för jag har inte känt mig riktigt bra på sista tiden och framför allt ganska nere. Nu är jag i alla fall glad att jag gick, för det var verkligen lyckat. Det här hände precis i rätt tid, för det har varit väldigt jobbigt på sista tiden.

Jag önskar verkligen att vi skulle kunna fortsätta att träffas, och diskutera det här med att skriva. Det blir en kurs till, fast det blir inte samma sak, för vår cirkelledare, författaren, kommer inte att vara med. Det blir någon annan, en kvinna som har läst kreativt skrivande och det blir ju en helt annan kurs. Men jag funderar ändå på att gå. Det kanske blir så att några av de andra kommer att gå också.

I går kväll fick vi till och med göra en liten improvisation, med hjälp av en av cirkeldeltagarna, en dramapedagog. Vi pratade till och med om att ha en dramakurs, men jag vet inte om det var allvarligt menat. Det är faktiskt något som jag alltid har velat göra, så om det blev så, tror jag att jag skulle tycka det var kul.

Äntligen. Jag skriver igen! På ett sätt, egentligen. Jag bloggar och jag har just skrivit ett fanfic, men det är ju alltid något. Min hjärna höll på att förtvina så jag är jätteglad att jag lyckades få den att fungera igen. Och fanfiction är så kul.

Ikväll var jag på vårt “release party” för boken – boken som vi, deltagarna i skrivarcirkeln – har gett ut. Det var ganska kul, och jag tror att gästerna tyckte om det. Enda problemet var att vi nästan inte hade några böcker att sälja. På något sätt har de försvunnit i posten – någonstans mellan Uppsala och Stockholm och Göteborg…